För min del har livet haft sin gilla gång trots att världen i stort sett stängde ner och många människor fick det svårt med sin försörjning här och världen över. I Sverige finns i alla fall en hel del skyddsnät att falla i och de som fallit har väl på något vis klarat sig hyfsat ändå. I Västervik har smittspridningen varit låg i för hållande till många andra städer och jag tror att smålänningar är ett tåligt folk med sunt förnuft. Nu är smittspridningen låg i hela Sverige, men vi ska inte ropa hej förrän vi är över bäcken. Ingen överdödlighet sägs råda, ett för mig nytt uttryck på sätt och vis. När någon frågar hur jag mår brukar jag svara: ”Jo tack, det är bra, de tar en bit i taget!” vid frågande blick förklarar jag att gamla solsynder orsakar en hel del hudförändringar. Det är de bitarna, som tas bort och skickas på analys och sedan får jag ett brev på posten, som talar om vilken hudförändring det är. De gånger jag har besökt sjukhuset verkar det så stilla och lugnt, som jag aldrig upplevt det förr och på caféet kan man sitta och njuta av en räksmörgås och kaffe utan att trängas. Regionen bjuder på bussresa t/r lasarettet vid sjukhusbesök, men jag tog fel på busstiden, jag trodde den gick en gång i halvtimmen, men den gick bara en gång i timmen, så jag fick ta bilen. Jag har bara en kvarts resa till sjukhuset, så det klaffade ändå och det kändes bra.

Jag förstår att detta jag skriver om inte är intressant, men jag skriver ändå, alltid retar det någon. Min fru sa i varje fall att jag var en riktig retsticka, vad hon nu menade med det ? Jag sa att min far var en retsticka enligt min mor och hon fick fem ungar, så något fanns de som retade. Min fru menade säkert något annat för hon fick inga ungar. Hon försåg sig med andras barn och hade både nöje och lön för det i sitt arbete som barndagvårdare. Jag vet inte om det finns längre, för nu ska barnen börja i förskola innan de lärt känna sina egna föräldrar och resultatet av det är märkbart i vårt samhälle.

Jag promenerar förbi två förskolor då jag går ut med hunden om dagarna, en heter Stövlan och ungarna hojtar:”Vad heter hunden?” Ibland svarar jag ”Lizette” och då frågar de vad heter du och då svarar jag ”Karl-Oskar”! Jag vet inte om de vet, att det är kungsnamn för efter jag sagt det tittar de storögt, som om de inte tror sina öron. Alla ungarna tycks trivas bra för jag hör sällan att någon gråter. Den andra förskolan vet jag inte vad den heter, samma där ungarna tycks ha det väldigt bra och på den skolan bygger de om lekparken och lägger ut konstgräs. Det ser väldigt fint ut.

Går jag sedan på kvällen ut på Facebook möter jag ett helt annat samhälle, det kan inte vara Sverige, jag tänker mest på Mellanöstern, men det påstås att det är Sverige. Tacka vet jag Västervik där jag bor råder lugnet. Då jag bodde i Sonstorps Bruk hade jag grannar, som bodde i fastigheten ”Lugnet” där var alltid också lugnt, fint och bra folk. Detta är vad mitt huvud yrar om ikväll strax före läggdags, enbart en tur med hunden innan!

Så fint är det i min närhet!