Bara för en vecka sedan inträffade en tragedi för ett antal klättrare, som utmanade världens högsta bergstopp K2 8300 meter över havet. Dessa människor saknar normala spärrar för fara och tror sig antagligen oövervinnliga. Tänk om deras drift och gåpåarkraft kunde tas till vara på ett bättre sätt t.ex. att de uppmuntras ställa upp i räddningsuppdrag vid akuta olycksfall och varför inte naturkatastrofer. De skulle samlas i en pool, där de kan nås, hämtas med flyg och snabbt transporteras till olycksplatsen resp. katastrofplatsen.
Jag presenterar nedan ett avsnitt utmaningen, som jag skrev vid ett annat tillfälle, då jag inte heller kunde ta till mig deras hjältemod.
Utmaningen.
De människor som utövar de mest extrema formerna av bergsklättring, ta den grupp som utmanar världens högsta bergstopp K2 med sina drygt 8300 m över havet.
Dessa människor förbereder sig minutiöst för sin uppgift. De måste göra en riskanalys för sitt projekt. Det går att hänvisa till risker i andra sporter, men just dessa utmaningar att bestiga lodräta isiga väggar i 30 graders kyla och blåst överskrider mitt förstånd. När de väl har kommit upp till toppen, så har de en krävande nedstigning framför sig innan de besegrat berget fullt ut. De kan trots att andra klättrare förlorat livet ena dagen, ge sig i kast med utmaningen dagen efter, passera de döda och fullfölja sitt eget projekt för att nå toppen.
Vad är det som gör att de spelar med livet som insats? Saknar de de spärrar, som vi övriga har.
Varför utvecklas det inte en specialkonstruerad självutlösande fallskärm till dessa äventyrare.. En fallskärm med fendrar, som tar eventuella smällar mot klippväggen. Det är inte så dumt att överleva.
Det vore väl en skön känsla att få slänga sig ut från berget då krafterna sinar, eller yrseln kommer. Är klättraren så slut att han inte orkar fullfölja så är det ingen skam att vilja överleva eller måste denne vara dumdristig för det skall vara sport.
Poängen kanske är att istället för fortsatt liv bli nedfryst till evigt liv och i framtiden bli historisk då liket hittas av en senare generation klättrare.
Utmaningar är attraktivt och nödvändigt, men varför välja K2, som har så dåliga odds.
Normalt lever vi alla med naturliga risker omkring oss, vem som helst kan slås ut när som helst. Det tillhör livet. Det är en annan sak att söka upp och utmana döden.
Att utmana K2 är för mig liktydigt med, att i blind tro möta Mike Tyson i tungviktsboxning och räkna med att hinna få fram en handslägga och slå ut honom med.
För mig måste klättraren vara manisk i sin uppgift. Denne är oövervinnelig och frikopplad från alla förlustkänslor. Det finns inget tvivel, bara seger.
Väl däruppe, stelfrusen, trött, syrebrist, manin släpper, tvivlet kommer, berusning, då är det gott att ha en fallskärm. Det vet i varje fall våra direktörer i näringslivet och de har fallskärm utan att de riskerar livet.
