Tullen ger mig impulsen att skriva om gamla minnen, då det var en starkt begränsad införselkvot för oss svenskar och då man fick välja mellan grönt och rött ljus vid ankomsten på den svenska flygplatsen. Många tankar for genom huvudet, ska jag, ska jag inte, jag försöker, det får bära eller brista, jag går på grönt. Hur fan ska man se oskyldig ut, ska man titta på tullarn, ska man snacka med kompisen, skratta, vara oberörd, eller ska man stint blicka framåt eller glo på sitt bagage. Jag hade tur, men min resekamrat blev stoppad, först hitta de ransonen, sedan hitta de 1 liter Gin, 1 limpa cigaretter och en flaska starkvin med en växt i, som han köpt till flickvännen. De tog alltihop för honom plus en bot på 400 kr.
Jävla tullare var det första han sa då vi kom utanför och embarkerade taxin för fortsatt färd till hemorten.
En klok kvinnlig bekant hade kommit på ett finurligt sätt att klara sig genom den gröna passagen. Hon satte på sig sitt IOGT-märke och fick alltid passera utan problem. Nu hör det till historien att hon var IOGT-are, men tyckte det var trevligt att ha lite hemma till sina gäster, som hon av en eller annan anledning inte lyckats omvända s.k. hopplösa fall.
Idag slipper vi det här krånglet, nu kan vi ta bilen till kontinenten fylla bagaget med en rejäl tillåten ranson och är man fler i bilen borde det bli fler ransoner. Bakvagnen säckar något, men vad gör väl det, berusningen känns redan innan man tullat av varan. Vilken glädje, tänk så roligt allting är innan. Sedan börjar helvetet för den som inte lyckas hantera spriten. Det är som golvläggaren sa, som för andra gången fick en storvinst på tipset:”NU BÖRJAR SAMMA HELVETE IGEN!” Den första vinsten hade han supit upp, gjort slut med käringen och skaffat en ny. Härliga tider, strålande tider!
