I stort sett varje år fick den en uppsnyggning av ägaren, prästens vita krage lyste skarpt i billjusens sken under mörka höstkvällar och skrämde en del bilister som besökte folk i området. Aldrig hördes något gott om prästen. Den bara fanns där och blev en ständig påminnelse om det sakrala bland troende och inte troende.

En gång sa en äldre dam, ta bort den! Hon tyckte den var skrämmande och påstod att hon alltid hajade till när hon och maken passerade. Hon skrämdes allt mer över att ägaren sagt, att prästens fundament bestod av ett träkors, som skulle resa sig om prästen blåste omkull i en höststorm och var och en fick tolka det på sitt vis.

Vilken absurd tanke och irrlära hade damen ilsket kommenterat.

Den blåste inte omkull, så prästen fick leva vidare och den gamla damen fick vänja sig vid den. Ägaren hade försökt trösta henne med att hon inte behövde se den som en präst, hon fick förslaget att hon skulle betrakta den som en kypare, vilket kunde vara mindre skrämmande och påminna om lättsammare stunder. Det var känt att den äldre damen med glädje smuttade på ett glas starkt på det där vänliga och mysiga sättet, som bara äldre damer kan. Hon sa aldrig mer, ta bort den, så hon såg den kanske som den gode kyparen, som spred lite av livets goda kring sig och inte hade så allvarsamma åtagande, som präster utför i livets slutskede.

I samband med att tre stycken hedervärda medlemmar i området samma år rycktes bort brände någon upp träprästen. Ägaren var besviken, även om prästen inte klarat av att föra tur med sig till medlemmarna, så var det egenmäktigt förfarande, att olovandes kremera den stackaren.

Ägaren sörjde sin präst. Han hade lagt ner många dagars arbete på skulpturen och byggt in en del av sin själ i den. Det förstod bara den som själv skapat något.

Sorgen läker så småningom och döm om hans förvåning, då han vid en utbyggnad av huset åtskilliga år senare finner prästens huvud i leran bland schaktmassorna. Detta var ett mysterium. Vem i helsike hade bränt kroppen och begravt huvudet för sig?

Ägaren spolade huvudet rent från leran och konstaterade att huvudet var i ett märkbart gott skick. Han blev samtidigt glad att han återfunnit det och bestämde sig för att behålla det. Han visste att huvudet utkämpat 12 år utomhus i nordiskt skärgårdsklimat innan den makabra händelsen då prästen brändes.

Idag har ägaren låtit prästhuvudet genomgå en förvandling, gett det en ny karaktär, ett nytt liv med nya möjligheter och en fortsatt spännande framtid.

En inkarnation har ägt rum av en konstnärs händer.

Till sist blev den en trädgårdstomte och där skildes våra vägar, den blev kvar på fastigheten i Sonstorps Bruk.