Snorre har redan gjort sig bekant i min blogg, men innan han kom hit kom han till mig under en sådan där förbaskad förkylning, som ingen vill ha, men ändå åker på med jämna mellanrum. Det var mitt i sommaren och regnet öste ned med ett smattrande mot taket. Det hördes enda ned till ateljén i undervåningen och Snorre kom till för att jag inte orkade jobba med något tyngande för allt näsdropp. Jag stoppade bomull i näsborrarna för att suga upp det rinnande flödet.

Några snabba penselstreck efter ett dopp i tuschflaskan och Snorre hade skapats. Jag visade den för min fru och hon tyckte om den, förresten ett av de alster, som hon tog till sig för ovanlighetens skull, jag begrep inte varför, men hennes positiva reaktion gjorde att jag sparade Snorre och nu har han blivit min vän, som jag har enskilda samtal med då ensamheten blir för stor. Han är bra Snorre för att han är så våldsamt radikal och löser de flesta problem på ett rationellt sätt. Vore han verklig, så blev han säkert diktator någonstans i världen, men en rättvis och bra sådan. Var pipskägget kom ifrån fattade jag inte själv, det skedde undermedvetet och den enda förklaringen till det är nog att jag själv bär ett sådant. Det gick så fort att det påminner mig om något annat, som går fort och är underbart gott.

Snorre har hängt inom glas och ram i många år och plötsligt en dag, då jag kom ner till honom hade han ramlat ned från väggen och låg tillsammans med alla glasskärvor omkring sig på golvet. ”Kära Snorre, inte får du ge upp nu, det här måste vi fixa”, sa jag och la honom i ett förvaringsskåp, där han får vila till nästa hängning och fortsatt liv i utställningskorridoren.