Ytterligare en intensiv kritmålning, där kritan lämnat kraftiga spår i papperet. Vid fisketillfället var spänningen och adrenalinet på topp. Gäddan högg alldeles intill båten, sprattlade och slet för att komma loss. Risken var stor att reven skulle slitas av i fiskens kamp för att bli fri. Jag lät den dra iväg med spänd lina och den drog iväg så att jag fick för mig att den bestämt sig och sagt adjö. Då rullen nästan var fri från lina vevade jag långsamt in, så att fisken skulle trötta ut sig på de hundra meter, som den avvikit från jollen.
Den följde förvånansvärt lätt med hela vägen intill jollen, men då satt den igång kampen igen. Den hoppade upp över ytan och visade sig majestätiskt, liksom för att tala om, här har du mig, kom igen om du vill ta mig. Jag antog utmaningen och i nästa runda tog jag tag i reven och lyfte den över relingen. Då insåg jag, att den satt fast rejält, den hade svalt hela betet, en wobbler, och jag kunde inte frigöra den från kroken. Gäddan rumsterade omkring mina ben medan jag rodde iland. Jag var tvungen att sätta min stövel över huvudet på den, för att jag inte skulle skada mig på dess sylvassa tänder.
Jag tog ett foto på den med tumstocken liggandes bredvid, för att jag skulle ha bevis för dem, som inte framledes vill tro på min fiskehistoria. Gäddan på bilden är en mutation, så att ingen ska tro att en gädda har det här utseendet. Konstnärens frihet är och ska vara total, först då kan naivismen komma till sin rätt.
