Det är en nobel fransman vid namn Jean-Marie Gustave Le Clézio, som fick Nobelpriset i litteratur vilket utropades av Horace Engdahl. Helt obekant för mig, men varför skulle han inte vara det när alla tidigare har varit det innan det kungjordes. Han beskrivs som den utforskande nomaden och han har bott i Afrika, närmare bestämt Nigeria, där hans far arbetade som läkare, vidare har JMG Clézio arbetat i Mexico, Thailand och Sydamerika. Allt det vittnar om en stor erfarenhet av både skilda kulturer och naturmiljöer. Den mannen har säkert mycket att lära ut och berätta. Rusningen efter hans böcker är säkert i full gång, men den som väntar till Bokrean i februari 2009 kanske kan göra ett klipp, vilket för närvarande är svårt på en del andra håll förutom hos frisören.
När det gäller litteratur kommer man gärna in på språket och dess utveckling, vilket tyvärr här hemma går mot en förflackning. Fredrik Lindström hävdar att vilket ord som än skapas och blir accepterat och flitigt använt skall ha en plats i ordlistan. Jag är mer konservativ i den frågan. Tag t.ex. ordet skit som placeras framför ett stort antal adjektiv, skitroligt, skitkul, skitgod. Det sistnämnda använde jag själv redan på 1950-talet till en dam. Hon skrek, kallar du mig skitko och hennes kavaljer hoppade på mig och skulle ge mig en omgång. Det skulle han inte ha gjort, han åkte på moppe (fick stryk) och sopade gatan på Djurgårdsbron. Han kunde ju inte veta att jag var boxare på den tiden, numera har jag endast en sandsäck i ateljén att hålla mig i form med på ålderns höst samt också ett abbonemang Boxer- TV (marksänt), om det står för golvat är jag osäker på, men ännu står jag på mina ben.
Ett annat ord som används ofta är jätte, vilket för mig betyder en större än stor man, som i sagans Gulliver. Men nu används det framför ett stort antal skilda adjektiv, jättefin, jätteroligt, jättekul, där åkte jag dit. Kanske inte så dumt ändå.
Ett degraderande och kränkande ord för invandrare är blatte, då är Svenne bra mycket snällare. På tal om invandrare, så har Wilhelm Moberg beskrivit det sett från båda håll i sin bokserie Utvandrarna, Invandrarna och Sista brevet till Sverige på ett ypperligt sätt. Han fick aldrig Nobelpriset antagligen därför att han berättade rent ut. Han var ingen mystiker, vilket jag fått för mig att de valda nobelpristagarna ofta är.
Ett annat ord är typ, som fått en ny användning i var och varannan mening,typ. Den typen har jag aldrig begripit mig på, typ.
Det finns de som inte förstår varför folk slösar pengar på böcker, då det finns andra alternativ till förströelse.
