Jag citerar en diskussion ur boken Överlevarens död, det handlar om en mor och en son. Sonen har försvunnit.
-Stackars mor, det är synd om alla föräldrar, som får se sina barn narkotikaberoende. Tänk så mycket vånda, ångest, skuld och frågor det orsakar. Ingen tröst ,inga svar, endast förtvivlan för henne. Alla försök till hjälp misslyckas och till sist tar de död på sig själva eller blir dödade. Varför är det så omöjligt att nå ungdomen med att inte börja med droger? Varför är de inte mottagliga för kampanjer mot droger?, säger Lena.
Ungdomen är nyfiken, de tror inte de ska åka dit, unga och friska som de är. De tror inget biter på dem, utan de tror att de kan stå mot och bestämma själva. Det är det stora misstaget. Stimulansen är hög. Ingenting är längre omöjligt, det är svindlande lätt att göra sådant, som annars anses svårt. Till detta kommer den ökade hämningslösa sexdriften. De grips av ett högre jag, de svävar över verklighetens gränser och befinner sig utanför det normala livet.
-Det låter som du provat på. Har du det?
-Jag har aldrig provat på, jag har bara bevittnat dess effekter och människors dumhet att prova på.
– Det är ruskigt, jag blir rädd att skaffa barn, då jag tänker på vilka följder det kan få.
– På sätt och vis kanske, men känner man till faran, så finns möjlighet att informera barnen i tidigt skede, så att vetskapen sitter djupt rotad, då de befinner sig i den farliga åldern. Jag anser inte det finns anledning, att vara rädd för, att skaffa barn med den insikten.
– Men tänk om de blir drogade oavsiktligt, tvångsdrogade för att en langare ska öka sitt kundunderlag?
Jag vet inte om det förekommer, där är onekligen en risk, men där är den tvångsmatade negativ till handlingen, kanske det inte då upplevs särskilt positivt. Jag vet faktiskt inte, men vid det här laget finns säkert kunskap om sådana fall också.
– Den här modern, som efterlyser sin son lever i ovisshet, om han är levande eller död. Hoppas att någon kan ge henne besked, för ovissheten är en större plåga än vissheten. Hon har säkert gråtit färdigt, men oron fortsätter att gnaga henne tills hon vet vad som hänt sonen. En mor förlåter alltid sitt barn, hon har bärt fram det, hon har haft drömmar och förhoppningar, hon är den som bäst känner barnet i barnet. Hon har redan lidit och hon kommer att lida tills hon får visshet. Jag önskar verkligen att hon ska bli fri från ångest och skuld. Skulden är den största bördan, hon måste känna sig vara orsaken till att ha misslyckats med sin son, stackars mor ömkade Lena.
– Nu får du sluta ömka den där modern, det finns alltid de som misslyckas, så måste det vara, alla kan inte vara vinnare, men alla har från början möjligheten att lyckas.
– Där har du fel, förutsättningarna är olika, en del barn har föräldrar som inte bryr sig.
– Du sa det själv, där är en rot till det onda, de får ta sig i kragen och det så tidigt som möjligt.
– Du är hård du Roger, du kan visst inte tycka synd om någon.
– Det hjälper inte att tycka synd om någon, det är bättre att de uppmuntras till att ta tag i sitt liv och göra något bra av det.
– Erfarenheten visar att föräldrarna försöker, men far så illa. De utsätts för lögner, stölder av sina smycken och tömda bankkonton. Efter allt detta tröttnar de, och samhället ska ta vid och rehabilitera till stora kostnader.
– Vet du vad en vårdplats kostar för att rehabilitera en narkoman?
– Nej
– Det rör sig om 3000 kr/dygn. Året har 365 dagar, det blir i runda svängar 1 miljon kr. Jämför med vad du tjänar under ett helt liv som sjuksköterska, säg att du i snitt har tjänat 20000 kr per månad i 40 år. Det blir 9,6 miljoner före skatt. 50% skatt på det, så har du i din egen ficka 4,8 miljoner. Det du tjänar under ett helt arbetsliv på 40 år räcker till att rehabilitera 5 narkomaner under ett endaste år.
– Jag blir stum säger Lena.
 |  |
– Saliga äro de drogade, för de inser inte att de snabbare når döden.
