Min mor blir 111 år 18 augusti i år om hon hade fått levat. Hon blev 82 efter ett strävsamt liv med att förvärvsarbeta och fostra fem grabbar tills de blev flygfärdiga. Jag flög iväg vid 17 års ålder och mönstrade ombord på en oljetanker i Norrköping med destination Curacao och fick en påminnelse om detta i TV-programmet Ramel, där nostalgin slog volter med låtarna ”Det är måndagsmorgon och mitt huvud känns så tungt” och ”Varför ska vägen till Curacao gunga så”. Klämmiga sånger från början på 1950 då man var ung och skön men inte begrep det. En parentes, nu är det Mors Dag. Hon vilar nu på kyrkogården vid S:t Johannes kyrka i Norrköping, där även min fru vilar. Där fortsätter de tillsammans dödens vila i jordens mylla och samtalet rör sig med säkerhet om vad de kan bidra med för att göra världen bättre. Jag är övertygad om att de är ense om att de gör bidrag med den bakterieflora som deras stoft alstrar på den heliga platsen. Det som sker det sker, så koncist uttryckte sig ofta min mor och hon var sträng och tydlig med vilka regler som gällde samtidigt som hon hade förmågan att hålla oss i schack inom hemmets väggar. Vad som hände utanför hemmet fick hon höra genom skvaller och då fick man stå till svars och skämmas över sina dumma tilltag. Jag var inne på näringsbidraget som kommer växtligheten till gagn och när vinden tar tag i överblomningens fröer och sprider dem till när och fjärran. Där fortsätter livet och man vet inte vems bidrag som föder vem, men man vet att någon föds i denna inkarnation och lever vidare. När jag tänker på min gamla mor, kan jag inte låta bli att tänka att nu står jag på tur att ge mitt näringsbidrag till fortsatt liv. Hur vi än lever har vi alla något att lämna efter oss och är det inte värdesaker, så är det ändå vårt stofts näringsbidrag till fortsatt liv.