Kärlek till en sport kan få utövaren att träna, slita ont och bli en vinnare. En av de främsta egenskaperna är troligen att studera, fokusera och vara egofixerad. Jag ska bli bäst, jag ska bli bäst, jag ska vinna, jag ska vinna, och bli hyllad. Alltid tänka positivt, även vid motgång, jag kommer igen, jag kommer igen, aldrig ge upp, nu gäller det.
Och så kommer OS-starten, nu ska allt falla på plats. Anja Pärson startar i störtloppet allt ser bra ut, mycket spännande, flera av de tidigare åkarna har i hög fart kört omkull. Det har sett riktigt otäckt ut. Anja är tuff, modig och visar ett härligt åkhumör. Hon har en silverplats, som i en liten ask inför sista hoppet och så får vi se bilden, en obalans i hoppet, farten är hög och hoppet mäter 60 meter, hon ser ut klara fallet mjukt på bakändan, man misstar sig totalt, farten är hög och hon tumlar runt utan kontroll. Hon reser sig inte, funktionärer kommer fram, hon är uppe på benen, men sätter sig åter. Hur gick det? Vet inte i skrivande stund, men mörbultad, blåslagen kan antas, utan att få det bekräftat, det kan man vara säker på.
Att bli mörbultad i en boxningsring, det kan vara OK, men att bli mörbultad i en isig pist efter ett hopp på 60 meter och en fart på ca 100 km per timma, det är inte okay, det är en olycka. Hoppas hon klarar det, utan allt för stort lidande.
Sen kan man fråga sig är det värt det? Ja, blir man bäst eller tio i topp i världen, då kan det vara värt det. Det är pengar inte bara ära. Ja si pengar, ja si pengar är till glädje för fattig som för rik.
Sedan är det de som blir mörbultade av kärlek till en skitstövel, mörbultade ett flertal gånger och så allvarligt att det krävs lasarettsvård innan förövaren blir avslöjad och åker dit. Den kärleken är inte värt det.
Kärleken med bultande puls med tankar på den älskade är då allt mycket bättre. Förvirringen är visserligen stor och kärlekspartnern målas i ljuva färger och förväntningarna är större än vad förståndet mäktar bära. Härliga tider, strålande tider!
