Det kan inte vara annat än lästa böcker om världsomseglingar, som styr handen till det här motivet. Jag har läst om den första jordenruntseglaren Joshua Slocum, sedan äventyraren Tristan Jones, från hav till hav av Göran Cederström, Kurt Björklunds 3,5 varv runt jorden, och på världsomsegling med Ariel IV m.m.

Vad kan det föda annat än längtan? Själv anser jag mig inte kapabel att utmana havet på samma sätt som författarna till dessa böcker gjort, utan jag nöjer mig med att läsa om deras äventyr och njuta spänningen tryggt i soffan, men längtan väcker det onekligen trots mina 72 år. Kanske kan det bli en kryssning runt jorden innan man går i kvav. Det är längtan, när den är som bäst. Ibland är längtan mer njutning än verkligheten, så man behöver inte uppleva alla sina drömmar. Jag klagar inte på det jag upplevt, det har visat, hur mycket dröm och verklighet skiljer sig åt, med den vissheten kan man ibland nöja sig med att längta, speciellt då man vet sina begränsningar. Vill man inte veta, så är det att bara blint köra på och åter överraskas av fakta.

Spontanbilden ger inte verkliga dimensioner, den bara blir i den storlek, som stundens ingivelse har givit den, därför kan man, då man betraktar den här bilden snabbt inse, att det nästan minsta har blivit störst och det allra största minst. Hur ska man tolka det? Kanske som att det undermedvetna anser, att en propeller kan vara tillräckligt för att erövra vår jord sjövägen med hjälp av kikare och sjökort. Onekligen en intressant tanke av en enkel tuschtecknings förmåga att sätta fart på fantasin.