När min mor var på besök i ateljén och fick se den här gubben, sa hon:”Vad målar du nu för skräp?”
”Du behöver inte förstå vad jag gör, men vi har en gemensam bekant, som var gatsopare och som inte tyckte att Anderssons ungar var guds bästa barn, det kanske du minns?”, svarade jag. Då skrattade min mor till minnet av herr Rydberg, som retade sig på oss för våra busstreck.
Den här bilden har tidigare varit med på bloggen, som kvastgubben, som vänt kvasten fel och därför fått stått symbol för hur svårt det är att sopa till en ansvarig person, som inte skött sitt åliggande. Det kan vara en myndighetsperson eller en rikspolitiker.
Min mor kunde aldrig förlika sig med mitt sätt att måla. Hon tyckte det var skräp alltihop utom då jag avbildade ett naturmotiv eller ritade en blyertsteckning, över ett verkligt objekt, då kunde hon t.o.m. vara stolt och sätta upp det på sin vägg hemma.
För min egen del experimenterade jag, det var roligare att söka sig fram och spännande, då man man fann något nytt. Ibland överraskades jag själv över resultatet och det kan ge stor tillfredställese, men det var inget som andra kunde känna. Många oförstående, tysta blickar har betraktat mina verk, men jag har alltid levt i övertygelsen, att det inte är det som skapas, som är det viktigaste, utan att det är själva arbetet fram till en ny bild, den spänning och koncentration det kräver av utövaren. Blir man inte nöjd med resultatet, så har man i varje fall haft en avkopplande verksamhet under några timmar eller vilken tid det nu tagit att få fram bilden.
