Här är jag ambivalent, jag tycker om pompa och ståt, uniformer, stiliga kvinnliga kreationer, förnäma damer och herrar. Jag glömmer att de har samma naturbehov, som jag själv och njuter av att beskåda dem. Tänker jag djupt skulle de strykas bort, men betänker jag då hur trist det vore utan dem, en grå massa människor, alla med lika värde, då inser jag hur trist bilden blev.

Den nya skvallerboken ”Den motvillige monarken” har jag inte läst, men jag hörde kungens uttalande till pressen efter älgjakten vid Hunneberg. Efter det har jag läst kommentarer i en artikel i SvD. Ett mynt har två sidor och kommentarerna speglar för och emot kungen.

Skvaller gillar jag inte och jag skvallrar själv i mycket ringa omfattning. I motsats till många andra tyckte jag kungen gjorde rätt, då han pratade förbi journalisterna och vände blad och såg framtiden an. D.v.s. plikten kallar. Boken lämnar han till och var och en av folket att tolka och ha åsikter om.

Problemet är hur Silvia agerar. Tar hon detta som många kvinnor före henne, vilket innebär att hon med ett stoiskt lugn ser på sin mans snedsteg, om det nu funnits, som ett naturligt misstag hos en man, som starkt frestats av kvinnlig fägring. Mannen får vara kung eller herde, svårigheten att tacka nej till ett öppet sköte är förlåtligt. Vardagens plikter kommer att ta över om man så vill eller inte.

Att vara kung och skolad till ett ämbete, är som att fängslas och belastas till officiella plikter i ett slutet rum. Svenska kungahuset valde att låta den blivande kungen gå i skola tillsammans med andra svenska ungdomar. Den gemenskapen har präglat honom till att vara både kung och icke kung.

Om en statschef begår sedlighetsbrott, då startar drevet. Varje jägare vet hur en jakt avslutas, denne jägare vände blad, låt det stanna vid det. Den eventuella skammen är tillräckligt svår att bära.

Om en statschef lämnas ifred, lämna då sveriges medborgare ifred, sexköpslagar och hur människor löser sina naturbehov har varken regering eller riksdag och journalister med att göra.