Ibland har jag kallat den här teckningen för Vikingen, men det är inte fullt korrekt rent bildmässigt, eftersom vikingarna ofta var utrustade med uppåtriktade horn. Den här krigaren har sina nedåtriktade, vilket inte ser så vinnande ut, en positiv krigare ska helst ha uppåtriktad syn på tillvaron. Den negativa lutningen ger ändå den här krigaren ett argsint uttryck och det kan vara bra om han i tvekamp möter en rädd fiende, då kan det räcka med att visa sig och vinna en ”walk over” seger.
En lans och en sköld finns med, men hästen har han förlorat i ett tidigare envig och därför tar han till sitt ansiktsuttryck i hopp om att överleva i den fortsatta kampen. Fienden befinner sig framför honom och som synes finns den inte med på bilden, för att ge betraktaren möjlighet att att fantisera om hur det kommer att gå.
Det här med spontanteckning ger stoft till många tolkningar, och det vore märkligt om någon skulle tyda det på samma sätt som den som har skapat bilden.
Själv kan jag inbilla mig att det sitter i psyket, ett mod att vilja vinna en kamp, en strävan att alltid vilja försvara sig. Kan det ske med ord, så är det utmärkt, men då de tryter kommer galentankarna igång och nävarna eller vapnen kommer fram för att med ursinnig kraft besegra fienden. Det är tyvärr ofta det idiotiskt felaktiga sättet att lösa små som stora världsproblem. Ingen vill krig, ledarna bestämmer med sina makthjärnor och folket som inte vill, dras in i konflikten, offrar både sig själva och fienden i en dåraktig kamp som fortgår tills läget är sju resor värre att läka, än förhållandet innan striden.
60-års konflikt mellan Israel och Palestina är ett tillräckligt bevis på idiotin med våld, som konfliktlösare.
