Joakim von Anka kom till i samband med att jag studerade ådringen på en ekplanka. En ekplanka är utmärkt som skärbräda, träet är hårt och knivarna gör knappast märkbara märken i materialet.

Själva serietidningen läser jag inte, men en och annan Kalle Anka film på TV har jag sett. Motivet på bilden är ingen avbildning, utan den är den Anka, som naturen själv har skapat i ådringen och med mig som verktyg.

Skickligheten i teckningen ligger långt ifrån de mästerverk, som filmtecknarna tar fram, de är ändå proffs, som skapar miljöer och drama omkring huvudrollsinnehavaren.

Min anka ser både ledsen och hängig ut, så den har säkert varit på någon spelhåla eller förlorat pengar på aktier. Snål som han är Anka, så lider han av varje krona, som glider från honom, likväl som han klapprar med näbben av glädje, då han inhöstar en vinst.

För dagen ligger han lågt och vilar. Walt Disney får ursäkta, det är ingen fart på den här Ankan, den är förankrad i en ekplanka och kommer inte ur fläcken.

Den har på sin höjd att vänta att en skarp kökskniv gör den sällskap, en ohygglig upplevelse då kniven skär genom matvaran och slutligen når träet. Ankan ryser varje gång kniven närmar sig, men lugnar sig då den bara lindrigt rispar i träet. En kan aldrig veta när det sker något allvarligare, så det är lika bra att låta näbben vara still och inte tjattra. Lugn, lugn kära herr Anka, du kan lita på eken, den är hård och sviktar inte, den behåller sin hårdhet.