Det handlar om telefonen. Den där tingesten, som man bara behövde för att ringa med, som nu har gjort en sådan revolutionerande resa att bli varje människas oumbärliga verktygslåda för att klara vardagen.
Jag tror jag hörde en viskning om att den första bärbara telefonen från 1940-eller 1950-talet fick kånkas ner i baksätet på en bil och vägde 40 kg. Idag bärs den i fickan eller väskan och väger<150 gram. Många människor tycks aldrig stoppa ner den, utan har den i näven, då de promenerar ute och de är så koncentrerade och intresserade av denna lilla apparat, så de springer på lyktstolpar och andra hinder. En del tuppar av, av smällen andra vaknar av, att de befinner sig ute och inte hemma i soffan.
Jag hade en sådan där modern telefon och den var fantastisk, det hände så mycket i den, så jag började undra vem fan det var som höll på i bakgrunden på den. Det kom massor av inte begärda meddelanden och jag kände verkligen, att jag hade hela världen i min ficka. Hade jag haft ett företag och en stor kundkrets, då insåg jag att den skulle vara oumbärlig, men som det nu var, som pensionär behövde jag inte gå och släpa på alla tiders information, utan då kunde jag gått vänta tills jag kom hem till min dator, där fanns ju allt jag behövde.
Jag gick och köpte mig en robust knapptelefon, den heter CAT och har tagits fram till Caterpillerförare och Grävmaskinister. Jag tog SIM-kortet från min smartphone och stoppade in i min CAT och det fungerade. Jag fann det, som att komma tillbaka till ett friare liv, jag lämnar ofta min CAT hemma, för varför ska jag vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden. Numera ringer jag sällan, jag sitter lika gärna och skriver, funderande på livets förgänglighet.
Allt det man gjort i sitt arbetsliv är säkerligen borta idag. Jag åkte förbi Kimstad en dag och då såg jag Gasturbinkraftverket, som jag var delaktig i vid dess tillkomst. Jag såg även Skärblacka Bruk och därinne kanske det ligger någon gammal ritning i arkivet,som jag gjort, men det är knappast troligt. Detsamma gäller Finspång och min tid på Turbinföretaget där under 20 år, där kan av något misstag ligga en lämning kvar. På den tiden var det endast en del konsulter, inhyrd arbetskraft, som hade kontoret på fickan, men telefonen den hade de på skrivbordet.
Jag ringer högst 3 samtal i veckan på min telefon och tar mot ca 2 samtal under samma tid, så jag ser ingen anledning till att vara uppkopplad hela tiden. För min del ser jag nyttan med den digitala tekniken, men inte att jag behöver gå omkring med hela världen i min ficka, det blir för tyngande. Jag har förstått på ålderns höst att jag är lika unik, som alla andra med den skillnaden att jag inte är en Följa John.
