Även om inte finanskrisen beror på bankchefernas gynnsamma bonusar och pensionsfallskärmar, så är det samma personer, som tillskriver sig så stor betydelse, och som har ansvaret för bankernas utlåning. Den senaste upprörande händelsen är Carneigebankens utlåning till en jämtlänning på 1 miljard kronor. Hoppla och nys till, det är bara 1000 miljoner.
Blåsningen som många drabbas av är avsaknad av etik och moral hos människan. En häst är mer pålitlig för den kan inte sko sig själv likt bankdirektörerna. Det underliga är att bonusar i förmånliga avtal inte kan brytas. Ett avtal är ett avtal är försvaret. Har man som i ett fall på Nordeabanken, där Staten har 20% delägande, kunnat gå med på, ett avtal där en bankdirektör avgår efter 1,5 års tjänst med 150 miljoner kr i pensionsvärde räknat från om han avgår vid 60 års ålder och lever tills han blir 85 år, då har mångfallt gränsen sprängts på en rimlig nivå. Anledningen till dessa nivåer kan endast förstås när inkomsterna jämförs med stjärnor inom musik, konst, fotboll och hockey. Dessa inkomster är lika felaktiga som bankfolkets, men det är den fria marknaden som bestämmer. Bankdirektörerna glömmer här att det är publikinkomster för biljetter och royalties på försäljningar av artistmaterial och reklam, som ger dem dessa hisnande marknadsvärden där mängden betalande ger inkomsterna.
Det är intressant även här att nämna vad en medelinkomstagare, som tjänar 20 000 kr per månad under 40 år får i sin egen ficka. Bruttoinkomsten blir 9,6 miljoner kr och netto efter skatt 4,8 miljoner kr och på dessa pengar ska löntagaren dessutom spara till sin pension och oftast just i de banker, som har direktörer med dessa vidunderliga bonus avctal.
Hur mycket är 150 miljoner? I det här fallet motsvarar det 625 årslöner för en medelinkomstagare enligt ovan.
Vad ska man kalla det här för. Ett lämpligt ord kan vara BLÅSNINGEN!!!
