När jag ser den här bilden, så tänker jag på en gammal bekant. Det var en man med en stor arbetskapacitet och entreprenöranda. Han var mycket stolt över sin familj och gjorde mycket för dem, kanske mer än vad modern ungdom idag förmår att uppskatta. Han byggde under den tid jag fick möjlighet att känna honom 2 st hus på vardera 100 kvm till sin familj. Allt detta utförde han på sin fritid förutom att han arbetade som företagare. Han hade en grävmaskin, som var födkroken och han utförde arbeten för ortens kommun och dess hamn.

Hans drivkraft var till viss del drömmen om ett långt njutningsbart liv i den östgötska skärgården. Vid våra möten utstrålade han en oerhört stark livsvilja och hans energi för att förhöja tillvaron var stor.

Vid ett tillfälle då jag mötte honom på vägen sa han:”Jag förstår inte att jag blir så trött, det verkar som åldern tar ut sin rätt.”

Det kan inte vara möjligt tänkte jag. En vinter gick och jag ringde honom i ett ärende och fick beskedet, att min vän hade lungcancer. Jag blev bestört, denna kraftkarl, som lyste av livslust har drabbats. Redan till sommaren var läget så allvarligt, att vi omkring honom insåg, att det som inte kunde hända, hade hänt, den starkaste av oss alla var på väg ifrån oss.

Genom hans fru fick jag veta att han inte kunde förlika sig med döden, utan skulle prompt upp ur sängen och ge sig iväg från sjukhuset, men nedbrytningen hade gått så långt, att inte ens den starkaste orkade fullfölja. Han fick finna sig i det svåraste en människa kan utsättas för, att inte längre kunna bestämma sitt öde.