Jag sitter och tittar på alla vackra höstfärger och hur en del träd redan har tappat sina löv. Träden dör inte de går bara i vintervila (skendör). Visst förfasas man av döden, allas slutmål, som de flesta inte vill nå. Det pratas inte så ofta om döden, det är näst intill tabu, men skrivs om det gör det i många sammanhang. I deckare och romaner möter vi döden med öppna ögon och upplever den spännande.

Det är känsligt när någon närstående dör, orden försvinner, man vet inte vad man ska säga som tröst, där sorgen är som störst. Den sörjande önskar, att någon säger något om den bortgångne, så att han eller hon får berätta, kanske gråta ut. Jag vet en kvinna som förlorade sin son, hon gick mycket ensam och hennes kroppshållning vittnade om utsatthet och ensamhet. Hon berättade efter en tid då den värsta sorgen lagt sig, att det värsta var under den första svåra tiden, att ingen sa något, att ingen nämde hennes sons namn, så att hon kunde fått berätta vad som hänt. Allt var så tomt.

När min mor dog kom jag en timma försent, men jag hade vid ett tidigare tillfälle haft tillfälle att hjälpa henne, då döden var nära, men så kryade hon på sig och levde ytterligare ett par år. När min far dog var jag närvarande och åsog hans dödskamp. Njurarna hade slutat att fungera och han hade en fruktansvärd huvudvärk. Hans svaghet var så stor, att han senare dog av den smärtlindring han fick. För mig brast det först då jag lämnade honom och satt i bilen för att åka hem. Då kände jag den starka bindningen till honom, som jag hade och hur mycket jag älskade honom. Än idag är saknaden stor efter båda föräldrarna, men minnena lever vidare, så länge jag lever.

Jag har haft perioder i mitt liv, då jag varit rädd för att dö, innan jag gick i pension. Det hände runt ikring mig att arbetskamrater dog, som inte ännu uppnått pensionåldern. Jag tyckte det både var orättvist och grymt, att de liksom blev snuvade på alla pengar de betalat i skatt för att få några gyllene år.

Ju närmare döden man kommer i ålder får man glädjas av varje dag man får och inte gripas av dödsångest. Själv blev jag spådd av en Indier 1954, som såg i mina ögon att jag skulle bli 99 år och det känns betryggande. Allt övrigt han sa har slagit fel, så det är stor chans att han åtminstone får ett rätt. Förutsättningarna är goda efter som släkten på min fars sida är långlivade, alla hans syskon utom en har blivit över 85 år, bland hans systrar har flera blivit över 90 år. Nu gäller det inte bara att bli gammal, det ska åldras med livskvalité, annars kan det lika gärna kvitta.

Ja, det blev en hel del om döden i verkliga livet, men jag föredrar nog att läsa om den i böcker. Där kan man vara grym och opersonlig, vad nu det ska vara bra för. Men allt gottande i deckare och dess hemskheter måste ändå vara ett behov hos många eftersom det är så inne att reta nerverna på det sättet. Tag t.ex Sopranos, vad tillför det för positivt egentligen? Ibland undrar jag om de, som skriver om dessa perversa människor i sina böcker själva är rubbade. De låter vid interjuver så kloka och balanserade, men vad döljer sig i det inre?

Jag avslutar med att skapa en seriefigur och upptäcker att jag har tecknat mig själv, hemska tanke, jag tror att jag dör. Lugn, lugn, gör inte Indiern besviken.

Image ThumbnailImage Thumbnail

Döden lurar, ingen lurar döden, den bara skjuts upp.