Vem har inte stått och väntat på bussen? Vem har inte vänt en annan väntande ryggen, för att man inte vet vad man ska säga till en obekant? Säkert många har den erfarenheten. Tänk så lätt det är, att bara öppna munnen och fråga: ”Hur står det till denna arla morgonstund, hör ni hur vackert fåglarna kvittrar, är det er hund?”

Förvånas inte om du får en misstänksam blick och ett kort svar, det får du ta med jämnmod, du har ändå gjort ett försök att öppna upp.

Kanske du får ett positivt svar som: ”Jo tack, det är verkligen en vacker morgon, innan jag gick hemifrån var jag orolig att jag skulle missa bussen, men nu står jag här och väntar liksom du, hoppas den kommer snart, den är redan försenad fem minuter, och jag som har ett morgonmöte om 15 minuter, ibland blir man led åt denna väntan.”

Samtalet rinner på och du berättar att du också har en hund, men den får vara hemma, därför att du inte kan ta med den till jobbet, för att du jobbar på ett tryckeri och där är ett hiskeligt oväsen och dessutom luktar det lösningsmedel, så hunden skulle inte trivas med vare sig ljud eller doft.

”Vad jobbar du med, som kan ta hund med till jobbet?”

”Det är inte min hund, den satt här när jag kom.”

”Säger du det, vem kan ha lämnat den här, den sitter så lugnt och tryggt, så den måste vara väldresserad?”

Så helt plötsligt dyker det upp en herre, som böjer sig ned mot hunden och klappar den med orden: ”Duktig vovve, som väntat på husse.” Och så kom bussen, de tre och en hund klev ombord.