Winston är en engelsk bulldogg, som jag kom mycket nära och min fru allra närmast. Vi var på vårt sommarställe i skärgården och en granne till oss hade denna charmiga men otympliga hund i sin ägo. Vi hade gäster en lördagskväll och min fru skulle från gästernas husvagn hämta korv uppe i sommarstugan.
Då hon är på väg tillbaka till husvagnen träffar hon Winston. Med famnen full av korvar, vill hon vara snäll och bjuda Winston på en matbit. Hon böjer sig framåt och Winston hoppar upp. Ett missförstånd inträffar, hunden missar korven och träffar med öppen mun min frus nuna och hon får hundens tänder över läpp och näsa och dess hjässa över ena ögat. Hon vänder tillbaka och plåstrar om sig och kommer sedan ner till oss med korvarna.
Vi tror hon skojar med oss, då hon dyker upp med plåster på flera platser i ansiktet och hon ser ut som hon gått en rond mot en boxare. Vad har hänt? Hon berättar sin story och vi skrattar så vi kiknar, tills vi förstår, att det inte är en historia, utan något som alldelles nyss hänt utan vår vetskap.
”Winston fick ändå sin korv och jag både blåtira och fläskläpp”, sa min fru och därefter kunde festen fortsätta.
Då det gäller spontanteckning vet man inte vad som styr penseln, arbetet sker omedvetet och snabbt, men jag tolkar det som att upplevelser man haft ligger bakom det som dyker upp på papperet, och i vissa fall kommer texten mycket nära efterkonstruktioner, då man själv försöker härleda vad som ligger bakom tillblivelsen av just den bilden, som fastnat på papperet.
