Är det verkligen så illa som media och nätet beskriver vårt samhälle, då är det sannerligen dags att blåsa liv i den positivet, som parallellt finns bland oss. Jag har läst om så mycket negativt och kommer underfund med, att det är inte lätt att veta, vilket horn det skall blåsas i. Orsaken till det här inlägget bottnar i en artikel Västervikstidningen har publicerat, där ungdomar <15 år skändar varandra på ett så fruktansvärt sätt, att jag inte vill besudla det här inlägget med det. Då förstår ni.
Det behövs förebilder att presentera. Någon behöver bry sig om ungdomars utveckling, speciellt de, som inte får positivt stöd i hemmet. Hur ska dessa fångas upp i tidig ålder. Enligt förskolepersonal kan de tidigt se, vilka det är som är i riskzonen. Det är ju positivt om något, att veta vilka, som behöver stöd. Idag finns det diagnos på varför barn beter sig på ett visst sätt. Sätt då dessa under luppen och försök få ett svar på varför det sker som sker.
Själv växte jag upp i en skara på 55 ungar i samma fastighet med en flora av oliktänkande föräldrar. Av dessa uppväxande ungdomar blev en mördad, två begick självmord och minst två blev gravt alkoholiserade. Mig veterligt blev alla övriga självförsörjande, hederliga medborgare enligt gängse normer..
Då fanns i vår närhet, ridhus och barackliknande lokaler för aktiviteter, som bordtennis, brottning, boxning och tyngdlyftning. Idrottsklubbar för fotboll, hockey, löpning, cykling etc. och i skolan fanns gymnastik lek och idrott. Vad mer kan begäras?
Det är svårt att vara ung. Jag valde att på fritiden boxningsträna under åren från 12 till 17 år. Givetvis var målet att bli Svensk mästare. Jag insåg efter ett tiotal matcher mellan 15 till 17 år att det var en felsatsning. För att snabbt få ett arbete mönstrade jag ombord på en tankbåt, som hämtade olja i Sydamerika. Under denna period fick jag erfarenhet och en verklighetsbaserad syn på tillvaron och mina föräldrar sa, då jag kom hem, att jag hade mognat och lärt mig att veta hut. Det säger något om vilken slyngel jag var innan. Som ungdom får man räkna med att ha sina hundår, om man inte har matjord i fickorna och egenskaper inom sång och musik, då livet kan ändras efter några melodiska rader.
Förebilder kan vara de äventyrare, som beslutar sig för att runda Kap Horn och Godahopsudden. Ett mål, som man som ung stegvis kunde sträva mot. En grabb eller tjej, som börjar segla optimistjolle tror jag kan väcka intresse till något större än att mobba sina kamrater i skolan.
Motsvarande förebilder finns att finna hos de vuxna, som har lyckats. Det gäller att pusha och stimulera ungdomar, att gör det de är bra på och tycker är roligt. Det är också viktigt, att det är ok att misslyckas, ta nya tag och kasta om i annan riktning. Varje misslyckande skall ses som en vunnen erfarenhet och möjlighet att framdeles nå sitt mål. Blås på och lycka till!
Och inte att förglömma kärlek och en partner för gemensam kamp.
