Det var år 1966, då jag arbetade, som konsult på ASEA-ATOM AB vid Tegnérporten i Västerås. Efter en glad kväll på restaurang och en natt -vickning hos en kollega vandrade jag kl.0200 på natten genom ett tomt och öde Västerås.

Plötsligt drabbas jag av kramper i magen och ett pockande behov att göra ifrån mig. Jag hade två val, antingen göra i byxorna eller dra ned dem. Jag valde det sistnämnda och satte mig vid ett stuprör vid en husknut. Det var alldeles stilla och efter ett slutfört förvärv tittade jag på installationen och förvånades över att allt detta fått plats i mina tarmar. Skyndsamt lämnade jag platsen för att inte sättas i samband med denna pinsamma händelse.

Jag fortsatte min vandring hemåt och tro mig, plötsligt hade jag en älgko med kalv bredvid mig gående i samma riktning. De tittade inte ens åt mig, så betydelselös var jag i deras ögon, trots att de passerade på endast 3 meters avstånd, jag hann inte ens tänka på fara innan de passerat.

Förundrad fortsatte jag min vandring mot mitt tillfälliga hem i staden. Efter 10 minuter stannar en polisbil.

  • Jag frågar:” Såg ni älgarna?”

Två poliser hoppar ur bilen, greppar mig och trycker in mig i bilen.

  • ”Vad är det frågan om?”, säger jag.
  • Det säger vi inte, ni ska med till polisstationen för förhör.
  • Jag har inte gjort något! ( i tanken hade jag installationen vid husknuten, men det nämnde jag inte).
  • Vad heter ni?
  • Det säger jag inte, när ni inte säger vad jag gjort.
  • Ni vet alltså inte vad ni gjort?
  • Jo, det vet jag, men jag vet inte vad ni anser jag har gjort.
  • Sluta upp att tjafsa, resten tar vi på stationen.

Inne på polisstationen fortsätter förhöret inför tre bistra och hotfulla poliser. Jag fortsätter neka vad jag heter eller var jag kommer ifrån. Jag talar om att jag bor på ett ungkarlshotell på Kopparbergsvägen och att jag arbetar med förprojektering av rördragningar till Atomkraftverket i Oskarshamn O-ettan. Jag fortsätter ihärdigt med att neka till att säga mitt namn eftersom jag inte får besked varför de gripit mig. Efter en timmes tjafsande med poliserna kommer det in en polis och säger:” Ni kan släppa honom, vi har gripit en man, som erkänt brottet. Jag släpps utan att få veta vad jag gripits för. Jag kände tacksamhet för att det inte var installation, så jag gladde mig åt att komma därifrån.

Två dagar efteråt läste jag i lokalpressen att en man hade gripits samma natt efter ett familjegräl, kanske var det, det brottet jag misstänktes för. Jag har undrat varför orsaken till att anhållandet var så hemligt.

Var tog frågan om att jag då blev konstnär vägen?

Jo, för att citera Döderhultarens ord om vad konst är:”Det finns saker som man gör eller känner för, som man inte talar om. Jag skulle vilja räkna konsten dit.” Slut citat.

Med hänvisning till denna definition, så var det just det jag gjorde i min första installation av konst den natten vid husknutens stuprör, och därmed blev konstnär!

Samma år gjorde jag min första oljemålning. Jag kände mig manad eftersom jag blivit konstnär, kallad av en inre sprängande kraft. Motiv se nedan: