Idag uppmanas svenska företag med verksamhet i utlandet att inte acceptera barnarbete i produktionen av varor. I utvecklingsländer, som Indien, Bangladesh, Iran med flera länder är det i många fall nödvändigt att barnen hjälper till med försörjningen i stora familjer. Det är ett livsvillkor för överlevnad. I de fall då skolor saknas blir arbetet livets skola och ses naturligt av befolkningen i dessa länder.
Här hos oss fås intrycket att vi aldrig har gjort detsamma. Vi behöver bara gå tillbaka 60-70 år i tiden så var barnarbete inte alls ovanligt i Sverige. Officiellt skulle man ha en arbetsbok för minderåriga om man var yngre än 15 år i början på 1950. Inofficiellt arbetade 10-12 åringar som springschasar efter dagens skolarbete för att tjäna några kronor till hjälp i hemmet. Jag arbetade själv i den sysslan 2 timmar per dag efter skolan veckans alla dagar, utom söndag och tjänade 12 kr per vecka, lämnade 10 kr till hjälp hemma och behöll 2 kr till nöjen. På söndagsmornarna delades DN ut för ytterligare bättra på den egna ekonomin. Personligen tyckte jag det var en bra skolning för synen på pengars värde. Barn med enbart 7-årig folkskola gick ut i arbetslivet på heltid endast 13-14 år gamla, ofta direkt ut i tillverkningsindustrien. Mina föräldrar lät den som ville läsa vidare, få göra det, men det var nödvändigt, att bidra med någon egen insats, för att göra det möjligt.
Inom lantbruket har barnen alltid fostrats i att hjälpa till. Hur mycket avgjordes i mångt och mycket av husfadern. Har vi alldeles glömt vår egen historia då vi yvs över hur förskräckligt det är i utvecklingsländerna med barnarbete?
Det är viktigt att hålla isär barnarbete från slavarbete, vilket naturligtvis inte ska accepteras.
Vid byggnationen av Klingsbergsskolan i Norrköping arbetade jag gratis till en åkare som hantlangare en hel sommar. Det skedde av intresse och lusten att få köra hans häst Bobben, som redan då var 17 år gammal. Åkaren hette Folke och var en hygglig karl, men medel att betala en frivillig arbetskraft fanns inte. Jag vill inte hänga ut honom för det utan enbart för att berätta hur det var. Lasten av det gula teglet till skolan hämtades vid Törnells Co på Lindövägen och transporterade av Boppen och Folke till Klingsbergsskolan. Folke tog vid lastning och lossning 4-5 tegel åt gången sammanpressat mellan nävarna och jag tog 3. Teglet vägde ca 2 kg per styck och fingrarna blev skinnflådda. Jag tror vi klarade 4 lass per dag.
Hantlangarna till murarna bar upp teglet på ryggen. De hade säckväv på axlarna som skydd för teglet och de traskade på byggnadsställningens trappor en våning upp. Ett krävande och tufft arbete, dessa hantlangare sov säkert sött efter dagens arbete.
Ingen önskar nog den tiden tillbaka, men det skadar nog inte att vi skänker vår egen historia en tanke då vi kritiserar utvecklingsländernas barnarbete. För 120 år sedan var vi själva ett fattigt land och folk vandrade ut härifrån för att söka lyckan i främmande land.
Folke och Bobben håller frukost inför nästa tur till Klingsberg.
