Jag såg dokumentären om Inga Landgré och hennes besök i Grekland, som 93 -årig kvinna. När jag kom in programmet och såg den åldriga kvinna undrade jag vem är det där? Några bilder visades då hon var ung skådespelerska och genast kände jag igen henne som en fläkt från ungdom och glädje. Jag fick höra att hon redan som ung var sorgens och tungsint inför livet, helt i motsats till den livslust och initiativ hon visade i sina filmer. Hon hade varit gift med glädjespridaren Nils Poppe, men kom honom aldrig in på livet vilket gjorde att hon kände sig ensam och sedermera enligt henne själv flydde från sitt liv med Poppe. Han ville det inte, vilket senare skapade skuldkänslor hos henne.
Hon gifte sig med en man Roger, där hon fann sin stora kärlek. I programmet framgick inte vem denne Roger var, men denne föreföll både humoristisk, positiv och hade förmåga att njuta av livets goda, vilket gjorde Inga Landgré trygg med denne man. Sedan visades även en filmsnutt tillsammans med Max von Sydow, där hon såg ut att vara innerligt förälskad, om den känslan besvarades framgick inte, men med honom kände hon sig trygg. Det kanske endast var i filmrollen?
Hon satt vi stranden i Grekland njöt av utsikten, men kände också att livet hade avstannat och rann från henne en liten bit i taget dag för dag. Hon längtade inte hem, hon ville stanna, därför hon hade så fina minnen från tider i Grekland. Att se framåt var inte längre så hägrande, men vid en promenad i en uppförsbacke och trång gränd kostade hon på sig att småskratta, då hon såg en grekisk gumma med käpp kånka sig framåt med samma möda som hon själv. ”Se där är en till på väg upp i backen som inte vill ge sig trots förminskad kraft i benen!” Till att sluta av med gjorde Inga Landgré något förundrad reflektionen att hon blivit 93 år, hon som inte varit så positiv till livet. Det i sin tur förundrade mig, jag som alltid tyckt att hon verkade så lycklig. Vi vet aldrig vad som rör sig i en annan människas inre liv, den yttre fasaden manipulerar oss.
Min reflektion blev att vi behöver inte ha så bråttom till slutmålet utan kan med tillförsikt se framåt, att det får ta längre tid, tiden går ändå så fort på gamla dar..
