Varför blev det en apa? Det frågar jag mig själv, eller är det bara jag som ser apan, det tvivlar jag på. Jag tror att det finns något av en apa i varje människa. En del apar sig för att väcka uppmärksamhet, andra apar sig för att de tycker om att göra grimager. Kvinnor anses apa sig då de förställer sig och män apar sig då de rakar sig. Apan själv är av sin natur naturlig och vi ser då likheter till oss själva, som vi inte vill erkänna för andra. De första aporna jag tyckte illa om var schimpanser på Köpenhamns Zoo 1959, de var så trötta på sina åskådare, så de kastade sina exkrementer genom inhängnaden på de som nyfiket tittade på. Folk rusade baklänges och trampade på varandra i ivern att komma undan obehagligheterna. Ingen kan klandra dem för det även om oskyldiga i bakre leden ramlade omkull. Aporna tjattrade och tycktes trivas med sitt tilltag.
Vi blev inte långvariga utan flyttade oss utanför deras kastradie och gjorde lång nos åt dem. Det var vår hämnd och vårt sätt att apa oss.
Vid ett annat tillfälle på Kolmårdens djurpark hade vi däremot stort nöje av deras schimpanser, som hade en fin utemiljö att vistas i, de svingade sig i träden och gjorde konster för publiken, de tyckte om att visa vad de kunde. Tyvärr så inträffade en brand i aphuset och en hel del av schimpanserna strök med. Cirka 8 år efteråt gjorde vi ett nytt besök på Kolmården och då fanns det en ny uppsättning schimpanser, men de var inte fullt så livaktiga som de första hade varit. I dags datum finns det säkert ytterligare en generation av dessa våra förfäder, om man vill tro på den utvecklingsteorin om människan.
